Idag vaknade jag upp hos Duvmannen, med svettningar och en känsla av att livet är slut nu. Riktigt obehagligt med dessa dagar, då man vaknar o direkt känner att inget stämmer. Arg, ledsen, trött och orkeslös beskriver mitt tillstånd ganska bra. Hur är det meningen att man ska orka leva på det här viset? Och hur länge? Vad är det egentligen som är fel? Jag förstår inte ärligt talat, exakt vad som är fel. Beror det på hemska minnen som jag inte är kvitt, eller är jag som psykologen spekulerat i född med depressioner, eller vad fan är grejen?! Är innerligt trött på att vara trött, att inte passa in, inte veta när det slår till, att inte kunna sova, att inte kunna vara vaken, att inte kunna leva, för det kan jag inte.
Handikappad? You bet!
Ett mellanting av att vilja leva men inte kunna. Att vilja dö men inte kunna avsluta. Att känna sorg men aldrig få gråta.
Och det här driver mig till vansinne. Jag är 20 år gammal! Hur fan kan man må såhär då? Mitt liv ska ju knappt ha börjat än, och här sitter jag och känner mig trasig. Ibland förstår jag att folk säger åt mig ”Ryck upp dig, det blir inte bättre för att du deppar” eller ”Sådär är det för alla tonåringar”, men jag deppar inte för att jag tycker det är roligt. Och dessutom har detta pågått så länge jag kan minnas, det vill säga längre tillbaka än tonåren. Jag blir ledsen o sårad när människor jag möter och öppnar mig för uttrycker sig på det här sättet. Men samtidigt förstår jag att det handlar om okunskap eller ovilja att gå in i diskussionen.
Finns det inte botemedel för allt idag? Jag tycker det verkar som så ialla fall, även om det här med tabletter inte är något jag förespråkar. Jag hatar tabletter, det är fejk! Kemiska substanser i tablettform är inte vad jag sätter på min tio-i-topp lista över trevligast saker i min tillvaro iaf. Men åter till frågan hur, kan någon tala om för mig HUR jag ska göra? Jag börjar känna mig desperat här… Tips mottages tacksamt!
För övrigt blir jag lätt illamående av helt andra inslag i livet just nu.
Senaste kommentarer