Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte!! Helvetes jävla skitliv.
Vad fan håller jag på med? Vem är jag?
Tusen bitar, tusen bitar. Redan innan de föll isär som ett korthus.
Kan inte längre sova vilket medför störd dygnsrytm, återigen.
Jag hatar verkligen mitt liv bitvis, otroligt mycket.
Hur kan man vara så mycket, så otroligt mycket motpoler i samma lilla person?
Samtidigt.
Mår illa och är väldigt orolig i själen.
Verkar som allt går fel nu, inget vill klaffa riktigt.
Seb förstår nog inte riktigt han heller…
Jag blir bara arg, jävligt arg, och ledsen.
Ta bort, låt mig falla i koma tills det onda går över.
Är inte riktigt redo för en ny omgång, men som vanligt får man avgöra om det är värt fighten
eller om man ska lägga sig på rygg o dö.
Fy farao.
Du. Livet är tungt emellanåt. Jävligt tungt. Solen och våren känns som ett hån. Som en knytnäve i ansiktet.
Men. Härda ut. Vad du än vill göra, härda ut. Ligg lågt. Ta hjälp från precis vem som helst. Som orkar. Sambon. Vården. Kompisar. Föräldrar. Kollegor. Vem fan som helst.
Be dem vara med dig när du behöver. Be dem att få vara i fred när det är det som känns bäst. Men be dem vara nära ändå. När som helst kan de behövas.
Din lilla hund? Låt den vara nära.
Musik om du orkar. Musik att leva till.
Skogen. Promenera sakta. Se skuggspel. Höra fåglar.
SKRIIIIV!
När som helst kan livet komma tillbaka. I ny vacker form.
KRAM!!!
Tack, din kommentar var fin. Och väldigt träffande, för precis allt det där du skriver är ju just det jag försöker fokusera på. Musik, promenader och ord.
Det är bara så svårt att be om hjälp, eller snarare att be om just precis den hjälp man vill ha. Ibland är det ju också väldigt svårt att veta hur man vill ha det, vad man behöver. Min fina sambo är bra på att förstå för det mesta, men jag förvirrar honom ibland.
Ha! jag förvirrar mig själv också
Nu ska jag resa bort på filminspelning i två dagar, så hunden och karln får lite lugn o ro.
och du, tack igen.