Wounded heart

It’s not enough.
I need more.
Nothing seems to satisfy.
I don’t want it.
I just need it.
To breathe, to feel, to know I’m alive.

Finger deep within the borderline.

Sårad och utmattad, men glad över fina människor omkring mig.

A confused mind

Jag har inte försvunnit, är bara väldigt off. Jag vänder mig inåt och stänger dörren för omvärlden. Automatiskt sker detta, utan att jag märker det själv. Misstänksamheten gör sig påmind, för något ligger o bubblar där nere, måste vara på min vakt. Verkligheten ser annorlunda ut för tillfället, på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Jag missar allting även om det står framför mina ögon, för jag ser något bakom som ingen annan ser. Det är helt sjukt, för jag placerar en egen värld i den redan befintliga miljön omkring mig. Inte alls så jag hallucinerar och på ”riktigt” ser o hör saker, men ändå är det precis som jag skriver det. Jag placerar en värld/scen/miljö i den riktiga, den som man kan ta på eller fysiskt vandra runt i.

Det är så skevt att jag omöjligt kan förklara, för det finns inga ord för vad som händer eller vad jag känner. Enda chansen att försöka är att hitta liknelser, någonting som är nära och ungefärligt beskriver. Men tro mig när jag säger att det är svårt!

Ni som finns i min närhet, jag skulle vilja be er om några saker.
Ha tålamod med mig, håll mig sällskap även om bara för en stund, hör gärna av er och checka läget. Det hjälper mig behålla kontakten med verkligheten. Jag behöver styrka att rida ut stormen, för den kommer.
Tills dess försöker jag lära mig knep att lösa konflikten som ständigt pågår på insidan.

För övrigt fick jag inte rollen.

Red wine, sugar, I want you to come home

Livet, ett steg fram och trefjärdedels tillbaka.
Inte deppig, inte alls, bara filurande och insiktsfull. Är fortfarande ganska stabil och lugn, med små små utbrott ibland. Som små artärer, brister helheten ibland, och lämnar smärre blåmärken efter sig. Jag växer varje dag även om jag själv inte ser det just nu. Om en månad eller två kommer jag se tillbaka på den här sommaren och vara glad över mitt ömsade skinn. Jag tror det, men det är klart, man vet ju aldrig riktigt så noga. Fast jag kan inte riktigt komma undan oron över lugnet, så här ska det inte vara, det stämmer inte. Något lurpassar och kommer attackera vid första bästa tillfälle jag slappnar av. Förutom det, jag börjar våga se en framtid. Jag tillomed HOPPAS att få rollen, jag är ständigt nervös nu innan jag får besked. Jag vill vill vill verkligen det här, jag vill göra något, och verkligen något så kreativt som detta. Jag vill få drivet tillbaka, längtan efter saker jag tycker om, energin att utföra uppdragen i min väg.

Och vem har bestämt att just du skulle vara, det där som får min värld att snurra lite extra?