Wonder and confusion

Du var aldrig min väg, hur mycket jag än försöker förhandla mig till dig, älskade du.
Du uppenbarades för mig av den enkla anledningen att jag skulle minnas hur man älskar.
Och jag älskar, hur skulle jag kunna missa ett sånt ljus som du?

Men du är inte min väg, och det gör ont.
Nån slags intuition har talat och mina böner hjälper föga nu.
Jag måste acceptera den stora helheten, och du var redskapet för att jag skulle komma ihåg.
Den ende som skulle nå ända fram, in i det djupaste av mitt hjärta.

Men du var aldrig menad att fläta samman med mig. Bara slå följe en bit på vägen, öppna det stängda och nämna glömda ord som på nytt får liv. Och jag kommer för alltid vara tacksam att just du korsat min väg, och gett mig en anledning att älska.

So you lost your trust
and you never should have, no you never should have
but don’t break your back, if you ever see this
but don’t answer that

in a bullet-proof vest, with the windows all closed
i’ll been doing my best, i’ll see you soon
in a telescope lens, and when all you want’s friends,
i’ll see you soon

Syjunta för farao

Jag är hemma återigen. Full av tankar och intryck och nån märklig halvt avslagen känsla.
Kluven och förvirrad med massa för o nackdelar om allt här i världen.

Jag tänker skita i allt, jag ska ge det ett försök. Att nästan lite över gränsen göra/säga/tycka/handla precis som jag känner för i stunden. Inte bry mig så mycket om vad som händer sen, för vad spelar det för roll?
Är trött på att tas för given, att folk tror dom har koll på vem man är, förväntas göra eller tycka om saker o ting. Jag ska sluta vara snäll och resonlig för husfridens skull, här ska det mig tusan ta eld.

Tänkte lista lite utdrag ur min skrivbok. Den med en röd stövel på som innehåller allt från testamente till inköpslistor och tankar.

”Kantareller , koka först!
Lite vin? Purjolök? ”

KÖTTBULLAR 200grader

• Bli smalare din tjockis
• INGEN alkohol
• Situps
• Smalmat
• Snåla
• Bantningsdryck
• Svält dig lite förhelvete!
  

”Handla: Kaffe, Ruccola, Räkor.  Apoteket?”

” 14 st Tjejer
5 av 14 har mjukisbyxor
6 av 14 är blekblonderade
2 st av de blekblonderade
har likadana örhängen.
11 av 14 har snelugg”

Workshop i skolan, syslöjdslektion

I’m troubled in mind
Yes, i’m blue
But I won’t be blue always
The sun is gonna shine
In my backdoor someday

Makrill  3-pack
Avocado         Cigaretter
Mjölk
Ägg
Fisk?
Spenat
Paprika
Blodpudding

Funderingar

Jag önskar jag kunde skriva en bok.

När jag var mindre hade jag drömmar, mål som jag ville uppnå.
Jag kände och visste vad jag ville och vad jag tänkte göra. Det har kommit till mig på sistone, att jag glömt allt det där. Jag har så desperat hållit mig fast i nuet och verkligheten att jag glömt bort vad det var jag ville från början.

Otillfredsställd. Jag tror det beror på att jag slutade lyssna till mitt hjärta. Jag slutade uppmärksamma tecknen och började ignorera mina behov. Försökte leva som andra, bli som andra. Anpassa mig till det samhälle jag lever och förväntas fungera i. Men jag är djupt olycklig, det är ingen direkt hemlighet.
Och nu har jag försökt minnas var jag började och varför jag slutade tro.

Hör inte hemma här, det känns inte välkomnande och tryggt som ett hem borde göra. Jag tycks inte passa in i vårat moderna och stressade samhälle, jag dras mot landsbyggden söderut. Av någon anledning känns det som mina rötter långt tillbaka kommer från medelhavsområdet.
Men hur ska jag kunna veta? Jag har aldrig varit där, trots att jag vill ge mig av.

När jag var tretton, skulle jag kämpa med vanvårdade djur i andra länder. Jag skulle sjunga, och dela min glädje med andra. Jag trodde på att sprida godhet och hjälpsamhet i världen.
Jag ville lära mig allt! Förstå hur saker fungerar, försöka finna lösningar på konflikter. För att i min tur kunna lära andra och skapa nya förutsättningar för oss.
Sprida kärlek och tron på godhet.
Naivt, ja kanske det, men det var vad jag ville, helhjärtat.

Idag känns det nästan löjligt att minnas allt det, fast jag kan ändå inte undgå fakta, att jag fortfarande vill dessa saker. Jag dör inombords för att jag inte finner mod att pröva mina vingar. För att jag kedjar fast mig själv vid min egen rädsla, trots att den är obefogad.
Det okända är så skrämmande, trots att vi inte vet ett dugg om den.
Någonting okänt kan absolut lika gärna sluta som en trevlig upplevelse, som en otrevlig.
Fast det vet vi ju ingenting om och det är just vad som skrämmer skiten ur oss, i alla fall mig.

När jag låg halvdåsig i min säng efter några olika piller av lugnande och sömnmedicin, vaknade mitt resarblod till liv. Jag var nästan i färd med att packa väskan och bara gå, innan jag ens kommit ur sängen.
Äntligen fick jag känslan igen, av att jag vill.
Det finns där, men min uppgift är att söka den. Mitt enda ansvar är att inte ge upp hoppet om min dröm. Jag måste lära mig lyssna på mig själv, mitt hjärta, och ta till mig vad det säger.

Har på nytt tagit upp läsningen, börjat plöja genom favoriterna. Och det är liksom då det vaknar, när jag förstår att det inte är omöjligt.
Lille prinsen, är en sån där bok, som får mig att skämmas över att försöka låtsas mig till att bli som andra.
Jag avgudar denna bok! Så näpen och ömt kärleksfullt talar den om för mig vad som är viktigt här i världen.